Vafan håller jag på med?
Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.
Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.
När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.
Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.
Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.
Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.
EYES ON THE PRIZE
Lite muskler är på plats, träningsrutinen inne och december närmar sig med stormsteg. Jag vill komma i mitt livs form och en målbild känns oerhört viktigt för att inte ge upp. Bara träning är bra, men jag vill inte nöja mig här, jag vill se resultat. Och resultat ska det bli.
Nya inslag från och med idag:
Promenader (gärna på morgonen)
Inget socker
Så lite kolhydrater som möjligt.
En testperiod fram tills den 18 Nov, då det återstår en månad tills Sandra kommer hem, då är målet att ha gått ner 1 kg. För den här gången blir det inga orealistiska mål. Jag har tröttnat på dom.
Eyes on the prize, baby. Eyes on the prize.
Om att ha varit stark.
Men så slog det mig. Hon är inte mitt ideal, hon är min motståndare. Min motståndare som jag ska krossa, förgöra och besegra. Hon kanske var snygg, men jag ska bli snyggare hon må ha varit jävligt stark, men jag ska bli starkare och det må ha gått bra för henne, men jag tror fan att hon har mött sin överman nu.
Så ol' Tiny, första platsen är inte din länge till. New Tiny kommer att slå dig med hästlängder, du kommer att glömmas bort, inte synas i glansen av den nya.
Byebye.-
Ska se hur länge du får skratta den här gången, kompis.
Ska det sluta såhär?
Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Det går inte, jag vägrar. Jag vill inte att mitt liv ska vara såhär och jag vill känna mig uppskattad för den jag är. Jag vill känna mig snygg och jag vill känna mig älskad.
Men kommer vi någonsin att kunna känna så? Det känns kört. Det känns omöjligt. Eftersom vi bara tycker att det spelar någon roll om människor gör något dåligt och vi vägrar ta till oss när människor säger något bra om oss så känns det som att det är omöjligt. Vill vi leva såhär? I självömkan och olycka? Är det såhär det ska vara? Kommer det alltid att vara såhär? Jag blir galen. Jag vill inte vara med i såfall. Då får det vara. Vill inte vara med i såfall.
Och det är så jobbigt att se alla i sin omgiving som bara mår dåligt hela tiden, det tar lika mycket energi som att må dåligt själv.
Nu stirrar vi oss blinda på headern och ser till att vända det här. Time to make a change.
Det är svårt.
Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.
Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?
Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.
Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.
De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.
Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?
För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.
Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.
Fan vad GÖTT!
Så jevla gött med träning igen! Känner mig starkare redan efter endast en veckas hålligång. Det är underbart. Målet är 1 dec.
Jag tycker vi kör hårt nu.
Never, never, never.
slut.
Det är över nu. Slut. Finito.
Idag är den första dagen på resten av mitt liv
Och resten av mitt liv kommer att innehålla betydligt mer självrespekt.
Precis som hon säger, det är bakom skallbenet det händer.
Inte trodde man att den svåraste människan i världen att övertyga skulle vara en själv? Inte trodde man att det jobbigaste i livet skulle vara att bestämma sig, besluta sig, genomföra. Självdiciplin.
Tänk om jag sa såhär att det är du själv som bestämmer hur mycket självdiciplin du har? Fake it until you make it. Och jag har bestämt mig för att ha jävligt bra självdiciplin när det gäller träning fram tills den 1 dec. Och jag är inte känd för att vara den mest resonliga personen på jordyta så försök bara, latheten, försök, kom an! Bjud upp till dans!
Den här gången tar du mig inte.
Tina - Latheten 1-0
Tea - Latheten 2-0
Stolt över dig.
it's only in your head
Nej, jag är alldeles för utmattad för det. Idag blev det två timars hårdträning iallafall. Bland
annat bodypump. Med nästan hälften så mycket vikter kämpade jag mig igenom passet, som
gick förvånansvärt fort tack och lov.
För varje låt ville jag ärligt talat bara lägga mig ner och dö på plats. Men det gjorde jag inte.
Nej, jag fortsatte, trots mina epilepsiryck i musklerna och trots träningsvärken från resten
av veckan som verkligen försökte skära sönder mina muskler. När allt var över och sakerna
skulle läggas tillbaka kände jag bara hur jag ville släppa allt jag bar på och börja storlipa.
Tröttheten var enorm. Såhär i efterhand kan passet i stort sett jämföras med en fet betongvägg.
Hur mycket jag än försökte och kämpade så hade jag betongväggen framför mig genom hela
passet.
Men när jag svettades, kämpade och ville gråta som mest, gick en viktig sak upp för mig.
För att nå vårt mål och för att lyckas på riktigt denna gång så insåg jag idag att det säkerligen
ofta kommer kännas såhär. Man orkar inte mer, man vill ge upp, åt helvete med allting. Men det
gäller att ta sig igenom skiten. Och på ett sätt tog jag mig igenom betongväggen idag, med tanke
på att jag överlevde passet. Trots tårfyllda ögon, en rejält öm kropp och skakande kroppsdelar.
inspiration
Carolina Gynning.
Hon är inte bara en av världens snyggaste kvinnor. Hon är konstnär, en för mig stor inspirationskälla och en av de bästa förebilderna jag vet. Ärlighet, råsnygghet och makt. Den här kvinnan har en självklar plats i min inspirationshög, jag tror att ni förstår varför.
Beslutsamhet, styrka och mod. Det må låta klyschigt men det är sant. Det ligger en stark makt i att veta att man gjort det bästa möjliga av sitt utseende, och det är inte något man bör förkasta. I en värld av snevridna ideal kan det vara svårt att få människor att förstå att man mår bättre om man ser ut på ett visst sätt och sämre om man ser ut på ett annat. Allt handlar om vem man vill vara och vem man är beredd att bli.
Tack Carolina.
if your body screams, tell it to shut up
Min kropp mår väldigt bra just nu. Lite längre ner ska jag visa er exakt hur bra den mår, kära läsare.
Dagens träning är iallafall avklarad. Med tyngre vikter på varje muskelgrupp än jag vanligtvis
brukar ha, överlevde jag bodypumpen. Instruktören stod och skrek medan jag fantiserade om hur
jag skulle skjuta honom mellan ögonen. PANG. Tyvärr hade jag ingen pistol med mig, och hade jag
haft en, hade jag aldrig hittat orken till att lyfta armen så högt. Istället bet jag mig i underläppen,
drömde om vita stränder och turkosa hav, samtidigt som jag skakade allt mer för varje bicepscurl.
Lite senare stod han där i mitten och skrek att vi skulle göra fyra benböj "nere i källaren".
Alltså inte gå hela vägen upp. (Vilket är svinjobbigt för er som aldrig testat) När tortyren pågått
länge nog och jag började känna mig lite lätt yr, skrek han till åter igen:
"VAD ÄR BÄTTRE ÄN FYRA? JOO, ÅTTA!" Det var alltså bara att bita ihop och fortsätta med smärtan.
Han började märka att hela gruppen såg döden i vitögat och skrek istället: "ALLT SITTER I HUVUDET"
Tack säger jag bara. Det var faktiskt det bästa han kunde säga. På flera månader har jag inte varit
så fokuserad som jag var under dagens pass. Jag varken såg eller hörde någon annan än min inre röst
som sa åt mig att jag skulle få ett helvete om jag bara vågade ge upp, och instruktörens röst som
fortsatte skrika, peppa. Och hela tiden tänkte jag på hur allting sitter i huvudet. Hur allting går om man
vill tillräckligt mycket. Jag tror jag är mogen för en förändring i min livsstil. Den här gången sitter
allting i mitt huvud. Den här gången ska vi gå hela vägen.
Och nu mina vänner, ska ni få se hur bra jag mår. För en stund sedan när jag skulle få i mig lite
mat efter träningen, såg jag ungefär ut såhär:
När man bara inte orkar
Nytt jobb, lite sömn, körlektion, hösttrött och allt man vill är att krypa in under täcket.
Men vet ni vad kära läsare? Det är nya tider nu!
Så jag slänger av mig täcket! Skuttar upp och packar träningsväskan, handduk, vattenflaska, skor, byxor, schampoo, balsam och deo. Allt ska med! Alla ska med! No time to waste! Idag är det träning!
Det blir bodypump idag och jag föreställer mig hur jag pressar ut kalorierna medan jag pumpar rörelserna. Sitter fortfarande i en del träningsvärk sen i lördags, men idag ska den tränas bort. Jag ser det som att jag ska ut på arenan och köra skiten ur mig. Jag ser hur jag ska släpa mig ut som en liten våt pöl till duschen och sen ta en välförtjänt bastustund, smörja in mig med lotion och bara njuta. För man måste unna sig att njuta när man har varit duktig och kämpat. Livet ska vara njutning så mycket som möjligt!
Nu återstår det bara att se om man kan ta sig ur sängen imorgon.
Önska mig lycka till!
Puss.
Snoozers are loosers
Det är jättesvårt att förändras, det är jättesvårt att ändra sina väl invanda mönster och det är jättesvårt att sluta med sånt som man är van vid att göra.
Men idag kollade jag mig själv i ögonen, har märkt att det är bra att göra det ibland. Och jag såg att det var något annorlunda. En beslutsamhet fanns där, en trygghet i att veta att det är jag som har makt över mitt eget liv.
Det är jag som bestämmer. Det är mitt val.
Jag har ansvar för min kropp, det är jag som leder projeketet som kallas mitt liv. Det vill jag kunna vara stolt över, jag vill kunna stå för det. Vara stark och tro på mig själv, men då måste jag också tro på mina beslut och känna att jag gör de beslut som jag vill göra.
We're so damn powerful.
time to move forward
Efter ditt inlägg fann jag en härlig bild på en av världens snyggaste modeller.
Adriana Lima. Hon vägde ju i princip fem kilo förut, och nu väger hon ca fem ton.
Visserligen är hon gravid för tillfället, men tro fan att hon kommer se ut som
kvinnan på den vänstra bilden så fort ungen pluppat ut.
Detta fick mig att inse två saker;
1. Kan hon, kan vi. Vilja är allt.
2. Ingenting kommer gratis. Time to fight.
Hon kommer inte fettsuga sig, men hon kommer inte heller låta fettet dallra.
Nej, hon kommer jobba och slita för att allt fett ska försvinna och bli muskler.
Forma om sin kropp till något alla män kommer att dreggla efter och drömma
våta drömmar om. Vi kan inte hata smala människor. Eller, rättare sagt, man
får bara hata en viss sort av smala människor. De där som inte kan hjälpa hur
de ser ut, de som inte går upp ett gram även om de äter lika mycket som
pojkvännen. Deras gener kan vi hata. Men livet är och har aldrig varit rättvist.
De vi inte kan hata, fastän vi verkligen verkligen vill, är de där människorna
med all världens jävla vilja. De som varit lika stora som afrikanska elefanter,
men en dag fått tummen ur och bestämt sig för att påbörja sin kamp. För att
avsluta sin kamp och för att vinna mot sig själva en gång för alla.
Vi har båda två försökt många gånger. Fast, med handen på hjärtat, kan iallafall
jag erkänna att det inte har varit många gånger som jag har gått in för det
helhjärtat.
Det är ingen hemlighet att ingenting funkar då. Allt eller inget heter det ju.
Vilja eller inte vilja. Vill man så kan man. Det är ett val vi har. Och det är dags
att bestämma sig. För nu jävlar kör vi. Vi ska fortsätta framåt tills vi nåt vårt mål,
oavsett hur många gånger vi går in i väggen, stenmuren eller vad fan som helst.
Nu kämpar vi på tills vi tar oss igenom skiten. En gång för alla. PUSS
