hellowashboard

Läser den här artikeln och undrar vafan jag håller på med. Funderar på vad som hände, vem jag är, vem jag var och vem jag har blivit.

Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.

Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.


När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.

Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.

Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.

Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.