Vafan håller jag på med?
Läser den här artikeln och undrar vafan jag håller på med. Funderar på vad som hände, vem jag är, vem jag var och vem jag har blivit.
Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.
Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.
När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.
Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.
Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.
Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.
Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.
Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.
När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.
Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.
Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.
Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.
EYES ON THE PRIZE
Dåså, 5 veckor med träning och jag känner mig starkare än på länge. Dags att trappa upp det här och ta det till en ny nivå.
Lite muskler är på plats, träningsrutinen inne och december närmar sig med stormsteg. Jag vill komma i mitt livs form och en målbild känns oerhört viktigt för att inte ge upp. Bara träning är bra, men jag vill inte nöja mig här, jag vill se resultat. Och resultat ska det bli.
Nya inslag från och med idag:
Promenader (gärna på morgonen)
Inget socker
Så lite kolhydrater som möjligt.
En testperiod fram tills den 18 Nov, då det återstår en månad tills Sandra kommer hem, då är målet att ha gått ner 1 kg. För den här gången blir det inga orealistiska mål. Jag har tröttnat på dom.
Eyes on the prize, baby. Eyes on the prize.
Lite muskler är på plats, träningsrutinen inne och december närmar sig med stormsteg. Jag vill komma i mitt livs form och en målbild känns oerhört viktigt för att inte ge upp. Bara träning är bra, men jag vill inte nöja mig här, jag vill se resultat. Och resultat ska det bli.
Nya inslag från och med idag:
Promenader (gärna på morgonen)
Inget socker
Så lite kolhydrater som möjligt.
En testperiod fram tills den 18 Nov, då det återstår en månad tills Sandra kommer hem, då är målet att ha gått ner 1 kg. För den här gången blir det inga orealistiska mål. Jag har tröttnat på dom.
Eyes on the prize, baby. Eyes on the prize.
