hellowashboard

Jag tror att både du och jag känner hur vi liksom har tappat bort oss, hur vi vill tillbaka till de där starka, målinriktade personerna vi en gång var och idag när jag satt på spinningscykeln så slog det mig att jag är lite avundsjuk på den där gamla Tina, hon som alltid orkade, tränade tills hon låg ner och aldrig aldrig gav upp. Hon som lyckades gå ner i vikt och som var mycket sötare än vad jag är nu. Jag har hela tiden velat bli henne igen.

Men så slog det mig. Hon är inte mitt ideal, hon är min motståndare. Min motståndare som jag ska krossa, förgöra och besegra. Hon kanske var snygg, men jag ska bli snyggare hon må ha varit jävligt stark, men jag ska bli starkare och det må ha gått bra för henne, men jag tror fan att hon har mött sin överman nu.


Så ol' Tiny, första platsen är inte din länge till. New Tiny kommer att slå dig med hästlängder, du kommer att glömmas bort, inte synas i glansen av den nya.

Byebye.-

Ska se hur länge du får skratta den här gången, kompis.

 

Kommer den här bloggen att sluta såhär? Är livet såhär? Kommer vi inte att komma någon jävla stans? Kommer vi bara att sitta här och ibland känna oss peppade och ibland bara vilja dö? Kommer resten av våra liv att vara sånhär? Kommer känslan av otillräcklighet att gå som en röd tråd genom hela våra liv? SKA DET VARA SÅHÄR?!



Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Det går inte, jag vägrar. Jag vill inte att mitt liv ska vara såhär och jag vill känna mig uppskattad för den jag är. Jag vill känna mig snygg och jag vill känna mig älskad.



Men kommer vi någonsin att kunna känna så? Det känns kört. Det känns omöjligt. Eftersom vi bara tycker att det spelar någon roll om människor gör något dåligt och vi vägrar ta till oss när människor säger något bra om oss så känns det som att det är omöjligt. Vill vi leva såhär? I självömkan och olycka? Är det såhär det ska vara? Kommer det alltid att vara såhär? Jag blir galen. Jag vill inte vara med i såfall. Då får det vara. Vill inte vara med i såfall.

Och det är så jobbigt att se alla i sin omgiving som bara mår dåligt hela tiden, det tar lika mycket energi som att må dåligt själv.

Nu stirrar vi oss blinda på headern och ser till att vända det här. Time to make a change.

Det är jättesvårt. Ensamt. Tungt. Känns meningslöst. Skulle vilja vara mer omtyckt, älskad, beundrad och snygg. Skulle vilja att det fanns fler som brydde sig, fler som såg en, fler som tyckte om en. Skulle man varit lyckligare då? Förmodligen.

Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.

Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?

Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.

Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.

De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.


Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?

För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.





Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.

Så jevla gött med träning igen! Känner mig starkare redan efter endast en veckas hålligång. Det är underbart. Målet är 1 dec.


Jag tycker vi kör hårt nu.

Never, never, never.

Har tagit för många dåliga beslut det senaste året. Gjort mycket ogenomtänkt, lekt med mig själv på ett onyttigt sätt. Många misstag har begåtts och jag ska inte säga att jag ångrar det, för det gör jag faktiskt inte. Men nu vet jag, jag har lärt mig och jag ska inte upprepa det här.


Det är över nu. Slut. Finito.

Och resten av mitt liv kommer att innehålla betydligt mer självrespekt.