Vafan håller jag på med?
Läser den här artikeln och undrar vafan jag håller på med. Funderar på vad som hände, vem jag är, vem jag var och vem jag har blivit.
Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.
Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.
När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.
Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.
Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.
Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.
Jag har alltid varit fast besluten om att ingen någonsin ska kunna knäcka mig, att hur elak verkligheten, omvärlden, min familj eller män någonsin är mot mig så kommer jag aldrig att falla. För jag står upp, no matter what och det vet jag att du också gör Tea. Vi är såna, jag vet att du är sån, vi har det i blodet, i generna, i varje liten cell. Sånt märks. Vi ger inte upp.
Men tydligen så är det helt okej att behandla sig själv hur som helst? Att bryta löften, bryta ner, klanka ner och till och med att hata sig själv. Det är tydligen helt okej att behandla sig själv hur som helst? Det är det verkligen inte.
Inte någonstans.
När bilden av vem man vill vara och vem man är skiljer sig alltför mycket så blir det jobbigt. Vi blir ledsna, besvikna och tycker inte alls om den vi ser i spegeln. Vi jämför oss med andra och tycker att fan vad tjock jag har blivit. Jag är sällan sen på att skylla ifrån mig och tänker att jamen jag har ju haft det jobbigt hemma, jag har haft så mycket i skolan, det är inte konstigt att jag har gått upp i vikt.
Men NEJ, det är mitt och endast mitt eget fel, ingen annans. Och det påverkar mig negativt. Jag vill inte se ut såhär. Därför tänker jag göra något åt det.
Jag skulle inte ljuga om jag påstod att det är kanske... 50e gången jag påbörjar ett sånt här prjojekt och oddsen att jag ska lyckas den här gången är väldigt låga. Men det är jag själv som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska lyckas eller inte. Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och det är jag som bestämmer hur mycket jag ska träna. Det är nog nu. Det är slut med sånt här.
Jag vet att vi båda är så otroligt envisa, uthålliga och faktiskt helt fantastiska människor. Men vad som jag i alla fall känner kännetecknar dig och hoppas kännetecknar mig också är viljan att alltid, alltid prestera sitt absolut bästa. Att hur jobbigt det än är så kör man ner huvudet mellan axlarna, kisar med ögonen, uthärdar smärtan och hänger kvar lite till.
Vi ger bara inte upp. Giving up is not an option.
Så är det här mitt bästa? Har jag gett allt nu? Kan jag inte bättre? Är jag nöjd nu?
Så fan heller.
Jag kan minst dubbelt så bra och jag känner att det börjar bli dags att visa det nu. Fokusera på målet, ändra kosten, röra på påkarna och röra på arslet. Det är dags nu. För jag kan så jävla mycket bättre.
Och jag tänker aldrig sluta påbörja nya små projekt förrän jag har nått mitt mål. Kommer starta over and over again tills jag lyckas.
För jag tänker lyckas.
EYES ON THE PRIZE
Dåså, 5 veckor med träning och jag känner mig starkare än på länge. Dags att trappa upp det här och ta det till en ny nivå.
Lite muskler är på plats, träningsrutinen inne och december närmar sig med stormsteg. Jag vill komma i mitt livs form och en målbild känns oerhört viktigt för att inte ge upp. Bara träning är bra, men jag vill inte nöja mig här, jag vill se resultat. Och resultat ska det bli.
Nya inslag från och med idag:
Promenader (gärna på morgonen)
Inget socker
Så lite kolhydrater som möjligt.
En testperiod fram tills den 18 Nov, då det återstår en månad tills Sandra kommer hem, då är målet att ha gått ner 1 kg. För den här gången blir det inga orealistiska mål. Jag har tröttnat på dom.
Eyes on the prize, baby. Eyes on the prize.
Lite muskler är på plats, träningsrutinen inne och december närmar sig med stormsteg. Jag vill komma i mitt livs form och en målbild känns oerhört viktigt för att inte ge upp. Bara träning är bra, men jag vill inte nöja mig här, jag vill se resultat. Och resultat ska det bli.
Nya inslag från och med idag:
Promenader (gärna på morgonen)
Inget socker
Så lite kolhydrater som möjligt.
En testperiod fram tills den 18 Nov, då det återstår en månad tills Sandra kommer hem, då är målet att ha gått ner 1 kg. För den här gången blir det inga orealistiska mål. Jag har tröttnat på dom.
Eyes on the prize, baby. Eyes on the prize.
Om att ha varit stark.
Jag tror att både du och jag känner hur vi liksom har tappat bort oss, hur vi vill tillbaka till de där starka, målinriktade personerna vi en gång var och idag när jag satt på spinningscykeln så slog det mig att jag är lite avundsjuk på den där gamla Tina, hon som alltid orkade, tränade tills hon låg ner och aldrig aldrig gav upp. Hon som lyckades gå ner i vikt och som var mycket sötare än vad jag är nu. Jag har hela tiden velat bli henne igen.
Men så slog det mig. Hon är inte mitt ideal, hon är min motståndare. Min motståndare som jag ska krossa, förgöra och besegra. Hon kanske var snygg, men jag ska bli snyggare hon må ha varit jävligt stark, men jag ska bli starkare och det må ha gått bra för henne, men jag tror fan att hon har mött sin överman nu.
Så ol' Tiny, första platsen är inte din länge till. New Tiny kommer att slå dig med hästlängder, du kommer att glömmas bort, inte synas i glansen av den nya.
Byebye.-
Men så slog det mig. Hon är inte mitt ideal, hon är min motståndare. Min motståndare som jag ska krossa, förgöra och besegra. Hon kanske var snygg, men jag ska bli snyggare hon må ha varit jävligt stark, men jag ska bli starkare och det må ha gått bra för henne, men jag tror fan att hon har mött sin överman nu.
Så ol' Tiny, första platsen är inte din länge till. New Tiny kommer att slå dig med hästlängder, du kommer att glömmas bort, inte synas i glansen av den nya.
Byebye.-
Ska se hur länge du får skratta den här gången, kompis.
Ska det sluta såhär?
Kommer den här bloggen att sluta såhär? Är livet såhär? Kommer vi inte att komma någon jävla stans? Kommer vi bara att sitta här och ibland känna oss peppade och ibland bara vilja dö? Kommer resten av våra liv att vara sånhär? Kommer känslan av otillräcklighet att gå som en röd tråd genom hela våra liv? SKA DET VARA SÅHÄR?!
Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Det går inte, jag vägrar. Jag vill inte att mitt liv ska vara såhär och jag vill känna mig uppskattad för den jag är. Jag vill känna mig snygg och jag vill känna mig älskad.
Men kommer vi någonsin att kunna känna så? Det känns kört. Det känns omöjligt. Eftersom vi bara tycker att det spelar någon roll om människor gör något dåligt och vi vägrar ta till oss när människor säger något bra om oss så känns det som att det är omöjligt. Vill vi leva såhär? I självömkan och olycka? Är det såhär det ska vara? Kommer det alltid att vara såhär? Jag blir galen. Jag vill inte vara med i såfall. Då får det vara. Vill inte vara med i såfall.
Och det är så jobbigt att se alla i sin omgiving som bara mår dåligt hela tiden, det tar lika mycket energi som att må dåligt själv.
Nu stirrar vi oss blinda på headern och ser till att vända det här. Time to make a change.
Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Det går inte, jag vägrar. Jag vill inte att mitt liv ska vara såhär och jag vill känna mig uppskattad för den jag är. Jag vill känna mig snygg och jag vill känna mig älskad.
Men kommer vi någonsin att kunna känna så? Det känns kört. Det känns omöjligt. Eftersom vi bara tycker att det spelar någon roll om människor gör något dåligt och vi vägrar ta till oss när människor säger något bra om oss så känns det som att det är omöjligt. Vill vi leva såhär? I självömkan och olycka? Är det såhär det ska vara? Kommer det alltid att vara såhär? Jag blir galen. Jag vill inte vara med i såfall. Då får det vara. Vill inte vara med i såfall.
Och det är så jobbigt att se alla i sin omgiving som bara mår dåligt hela tiden, det tar lika mycket energi som att må dåligt själv.
Nu stirrar vi oss blinda på headern och ser till att vända det här. Time to make a change.
Det är svårt.
Det är jättesvårt. Ensamt. Tungt. Känns meningslöst. Skulle vilja vara mer omtyckt, älskad, beundrad och snygg. Skulle vilja att det fanns fler som brydde sig, fler som såg en, fler som tyckte om en. Skulle man varit lyckligare då? Förmodligen.
Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.
Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?
Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.
Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.
De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.
Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?
För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.
Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.
Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.
Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?
Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.
Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.
De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.
Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?
För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.
Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.
Fan vad GÖTT!
Så jevla gött med träning igen! Känner mig starkare redan efter endast en veckas hålligång. Det är underbart. Målet är 1 dec.
Jag tycker vi kör hårt nu.
Never, never, never.
slut.
Har tagit för många dåliga beslut det senaste året. Gjort mycket ogenomtänkt, lekt med mig själv på ett onyttigt sätt. Många misstag har begåtts och jag ska inte säga att jag ångrar det, för det gör jag faktiskt inte. Men nu vet jag, jag har lärt mig och jag ska inte upprepa det här.
Det är över nu. Slut. Finito.
Det är över nu. Slut. Finito.
Idag är den första dagen på resten av mitt liv
Och resten av mitt liv kommer att innehålla betydligt mer självrespekt.
Precis som hon säger, det är bakom skallbenet det händer.
Inte trodde man att den svåraste människan i världen att övertyga skulle vara en själv? Inte trodde man att det jobbigaste i livet skulle vara att bestämma sig, besluta sig, genomföra. Självdiciplin.
Tänk om jag sa såhär att det är du själv som bestämmer hur mycket självdiciplin du har? Fake it until you make it. Och jag har bestämt mig för att ha jävligt bra självdiciplin när det gäller träning fram tills den 1 dec. Och jag är inte känd för att vara den mest resonliga personen på jordyta så försök bara, latheten, försök, kom an! Bjud upp till dans!
Den här gången tar du mig inte.
Tina - Latheten 1-0
Tea - Latheten 2-0
Stolt över dig.
it's only in your head
Detta inlägg kommer inte vara ett vackert, motiverande, peppande och inspirerande sådant.
Nej, jag är alldeles för utmattad för det. Idag blev det två timars hårdträning iallafall. Bland
annat bodypump. Med nästan hälften så mycket vikter kämpade jag mig igenom passet, som
gick förvånansvärt fort tack och lov.
För varje låt ville jag ärligt talat bara lägga mig ner och dö på plats. Men det gjorde jag inte.
Nej, jag fortsatte, trots mina epilepsiryck i musklerna och trots träningsvärken från resten
av veckan som verkligen försökte skära sönder mina muskler. När allt var över och sakerna
skulle läggas tillbaka kände jag bara hur jag ville släppa allt jag bar på och börja storlipa.
Tröttheten var enorm. Såhär i efterhand kan passet i stort sett jämföras med en fet betongvägg.
Hur mycket jag än försökte och kämpade så hade jag betongväggen framför mig genom hela
passet.
Men när jag svettades, kämpade och ville gråta som mest, gick en viktig sak upp för mig.
För att nå vårt mål och för att lyckas på riktigt denna gång så insåg jag idag att det säkerligen
ofta kommer kännas såhär. Man orkar inte mer, man vill ge upp, åt helvete med allting. Men det
gäller att ta sig igenom skiten. Och på ett sätt tog jag mig igenom betongväggen idag, med tanke
på att jag överlevde passet. Trots tårfyllda ögon, en rejält öm kropp och skakande kroppsdelar.
Nej, jag är alldeles för utmattad för det. Idag blev det två timars hårdträning iallafall. Bland
annat bodypump. Med nästan hälften så mycket vikter kämpade jag mig igenom passet, som
gick förvånansvärt fort tack och lov.
För varje låt ville jag ärligt talat bara lägga mig ner och dö på plats. Men det gjorde jag inte.
Nej, jag fortsatte, trots mina epilepsiryck i musklerna och trots träningsvärken från resten
av veckan som verkligen försökte skära sönder mina muskler. När allt var över och sakerna
skulle läggas tillbaka kände jag bara hur jag ville släppa allt jag bar på och börja storlipa.
Tröttheten var enorm. Såhär i efterhand kan passet i stort sett jämföras med en fet betongvägg.
Hur mycket jag än försökte och kämpade så hade jag betongväggen framför mig genom hela
passet.
Men när jag svettades, kämpade och ville gråta som mest, gick en viktig sak upp för mig.
För att nå vårt mål och för att lyckas på riktigt denna gång så insåg jag idag att det säkerligen
ofta kommer kännas såhär. Man orkar inte mer, man vill ge upp, åt helvete med allting. Men det
gäller att ta sig igenom skiten. Och på ett sätt tog jag mig igenom betongväggen idag, med tanke
på att jag överlevde passet. Trots tårfyllda ögon, en rejält öm kropp och skakande kroppsdelar.
inspiration
Carolina Gynning.
Hon är inte bara en av världens snyggaste kvinnor. Hon är konstnär, en för mig stor inspirationskälla och en av de bästa förebilderna jag vet. Ärlighet, råsnygghet och makt. Den här kvinnan har en självklar plats i min inspirationshög, jag tror att ni förstår varför.
Beslutsamhet, styrka och mod. Det må låta klyschigt men det är sant. Det ligger en stark makt i att veta att man gjort det bästa möjliga av sitt utseende, och det är inte något man bör förkasta. I en värld av snevridna ideal kan det vara svårt att få människor att förstå att man mår bättre om man ser ut på ett visst sätt och sämre om man ser ut på ett annat. Allt handlar om vem man vill vara och vem man är beredd att bli.
Tack Carolina.
if your body screams, tell it to shut up
Min kropp mår väldigt bra just nu. Lite längre ner ska jag visa er exakt hur bra den mår, kära läsare.
Dagens träning är iallafall avklarad. Med tyngre vikter på varje muskelgrupp än jag vanligtvis
brukar ha, överlevde jag bodypumpen. Instruktören stod och skrek medan jag fantiserade om hur
jag skulle skjuta honom mellan ögonen. PANG. Tyvärr hade jag ingen pistol med mig, och hade jag
haft en, hade jag aldrig hittat orken till att lyfta armen så högt. Istället bet jag mig i underläppen,
drömde om vita stränder och turkosa hav, samtidigt som jag skakade allt mer för varje bicepscurl.
Lite senare stod han där i mitten och skrek att vi skulle göra fyra benböj "nere i källaren".
Alltså inte gå hela vägen upp. (Vilket är svinjobbigt för er som aldrig testat) När tortyren pågått
länge nog och jag började känna mig lite lätt yr, skrek han till åter igen:
"VAD ÄR BÄTTRE ÄN FYRA? JOO, ÅTTA!" Det var alltså bara att bita ihop och fortsätta med smärtan.
Han började märka att hela gruppen såg döden i vitögat och skrek istället: "ALLT SITTER I HUVUDET"
Tack säger jag bara. Det var faktiskt det bästa han kunde säga. På flera månader har jag inte varit
så fokuserad som jag var under dagens pass. Jag varken såg eller hörde någon annan än min inre röst
som sa åt mig att jag skulle få ett helvete om jag bara vågade ge upp, och instruktörens röst som
fortsatte skrika, peppa. Och hela tiden tänkte jag på hur allting sitter i huvudet. Hur allting går om man
vill tillräckligt mycket. Jag tror jag är mogen för en förändring i min livsstil. Den här gången sitter
allting i mitt huvud. Den här gången ska vi gå hela vägen.
Och nu mina vänner, ska ni få se hur bra jag mår. För en stund sedan när jag skulle få i mig lite
mat efter träningen, såg jag ungefär ut såhär:
När man bara inte orkar
Nytt jobb, lite sömn, körlektion, hösttrött och allt man vill är att krypa in under täcket.
Men vet ni vad kära läsare? Det är nya tider nu!
Så jag slänger av mig täcket! Skuttar upp och packar träningsväskan, handduk, vattenflaska, skor, byxor, schampoo, balsam och deo. Allt ska med! Alla ska med! No time to waste! Idag är det träning!
Det blir bodypump idag och jag föreställer mig hur jag pressar ut kalorierna medan jag pumpar rörelserna. Sitter fortfarande i en del träningsvärk sen i lördags, men idag ska den tränas bort. Jag ser det som att jag ska ut på arenan och köra skiten ur mig. Jag ser hur jag ska släpa mig ut som en liten våt pöl till duschen och sen ta en välförtjänt bastustund, smörja in mig med lotion och bara njuta. För man måste unna sig att njuta när man har varit duktig och kämpat. Livet ska vara njutning så mycket som möjligt!
Nu återstår det bara att se om man kan ta sig ur sängen imorgon.
Önska mig lycka till!
Puss.
Nu kör vi!
Snoozers are loosers
Varje dag, varje gång och vid varje tillfälle som vi ställs inför olika situationer så har vi ett val. Vi kan välja att göra som vi alltid har gjort eller vi kan välja att förändras. Varje situation är unik och det är inte förrän vi förändrar våra val upprepade gånger och skapar nya mönster som vi kommer att uppnå våra mål.
Det är jättesvårt att förändras, det är jättesvårt att ändra sina väl invanda mönster och det är jättesvårt att sluta med sånt som man är van vid att göra.
Men idag kollade jag mig själv i ögonen, har märkt att det är bra att göra det ibland. Och jag såg att det var något annorlunda. En beslutsamhet fanns där, en trygghet i att veta att det är jag som har makt över mitt eget liv.
Det är jag som bestämmer. Det är mitt val.
Jag har ansvar för min kropp, det är jag som leder projeketet som kallas mitt liv. Det vill jag kunna vara stolt över, jag vill kunna stå för det. Vara stark och tro på mig själv, men då måste jag också tro på mina beslut och känna att jag gör de beslut som jag vill göra.
Det är jättesvårt att förändras, det är jättesvårt att ändra sina väl invanda mönster och det är jättesvårt att sluta med sånt som man är van vid att göra.
Men idag kollade jag mig själv i ögonen, har märkt att det är bra att göra det ibland. Och jag såg att det var något annorlunda. En beslutsamhet fanns där, en trygghet i att veta att det är jag som har makt över mitt eget liv.
Det är jag som bestämmer. Det är mitt val.
Jag har ansvar för min kropp, det är jag som leder projeketet som kallas mitt liv. Det vill jag kunna vara stolt över, jag vill kunna stå för det. Vara stark och tro på mig själv, men då måste jag också tro på mina beslut och känna att jag gör de beslut som jag vill göra.
We're so damn powerful.
time to move forward
Efter ditt inlägg fann jag en härlig bild på en av världens snyggaste modeller.
Adriana Lima. Hon vägde ju i princip fem kilo förut, och nu väger hon ca fem ton.
Visserligen är hon gravid för tillfället, men tro fan att hon kommer se ut som
kvinnan på den vänstra bilden så fort ungen pluppat ut.
Detta fick mig att inse två saker;
1. Kan hon, kan vi. Vilja är allt.
2. Ingenting kommer gratis. Time to fight.
Hon kommer inte fettsuga sig, men hon kommer inte heller låta fettet dallra.
Nej, hon kommer jobba och slita för att allt fett ska försvinna och bli muskler.
Forma om sin kropp till något alla män kommer att dreggla efter och drömma
våta drömmar om. Vi kan inte hata smala människor. Eller, rättare sagt, man
får bara hata en viss sort av smala människor. De där som inte kan hjälpa hur
de ser ut, de som inte går upp ett gram även om de äter lika mycket som
pojkvännen. Deras gener kan vi hata. Men livet är och har aldrig varit rättvist.
De vi inte kan hata, fastän vi verkligen verkligen vill, är de där människorna
med all världens jävla vilja. De som varit lika stora som afrikanska elefanter,
men en dag fått tummen ur och bestämt sig för att påbörja sin kamp. För att
avsluta sin kamp och för att vinna mot sig själva en gång för alla.
Vi har båda två försökt många gånger. Fast, med handen på hjärtat, kan iallafall
jag erkänna att det inte har varit många gånger som jag har gått in för det
helhjärtat.
Det är ingen hemlighet att ingenting funkar då. Allt eller inget heter det ju.
Vilja eller inte vilja. Vill man så kan man. Det är ett val vi har. Och det är dags
att bestämma sig. För nu jävlar kör vi. Vi ska fortsätta framåt tills vi nåt vårt mål,
oavsett hur många gånger vi går in i väggen, stenmuren eller vad fan som helst.
Nu kämpar vi på tills vi tar oss igenom skiten. En gång för alla. PUSS
Let's get started.
Söndagar kommer från och med idag innebära planering. Planering inför den kommande veckan med jobb, mat och träning. Idag har jag varit duktig och gjort ett matschema inför veckan eftersom att jag, mamma och pappa numera alla behöver varsin matlåda. Om jag orkar vara riktigt ambitiös så hade jag även tänkt att baka lite bröd inför veckan. Något grovt, gott med mycket frön och fibrer. Dessutom skall det inhandlas proteinpulver och lite nya träningskläder.
Veckan kommer att innehålla:
- Träning
- Shopping
- Ätning
- Massa jobb
- Övingskörning
- Resa till Linköping?
- Ännu mera träning
Det är mycket på gång nu och jag gillar det skarpt.
Nu vill jag vet om din vecka!
Nedräkningen har börjat: 71 dagar kvar.
Varför skulle inte vi klara det?
"Winners never quit. Quitters never win."
Jag lyssnade på P3 idag när jag strövade genom staden för att bränna lite av mina pengar. Frågan kom på tal om hur man gör för att lämna jobbet på jobbet och inte tänka på det när man kommer hem. Alling förklarade för programledaren att man var tvungen att gå ut från jobbet, och om tankarna om jobbet började ploppa upp även fast man var ledig så skulle man tänka "NEJ, inga jobbtankar nu!" och tvinga bort dom.
"Men det är ju jättesvårt?" svarade programledaren. Och Alling svarade att
"Ja, det tog mig flera år att lära mig.".
Det här påminner mig om hur jag hela tiden tror att allt ska vara så lätt. Att det bara ska va att köpa ett gymkort eller gå en promenad för att uppnå det man vill. Men det är inte så. Det är jättesvårt. Det handlar om uthållighet, om att komma igen om man har gett upp, att inte ge sig.
Det är dags att ta fram den där riktiga åsneenvisheten för att visa resten av världen, eller kanske främst sig själv, att jag klarar det här. Och det kommer inte att vara lätt, det kommer inte alltid att vara roligt och det är inte ens säkert att vi kommer att lyckas! Men nu vet jag, att även om det inte lyckas den här gången, så tänker jag inte ge upp.
Som min pappa sa vid matbordet idag är vi diskuterade framtiden:
"Winners never quit. Quitters never win."
High five, Pappa.
Tips från Lisa!
Styrde mina starka men snart ännu starkare ben mot studioaktiv idag. Trevliga Lisa mötte mig i receptionen och när jag förklarade att det var hårdträning inför en kommande resa som gällde så gav hon mig lite tips.
- Satsa på ett proteinpulver. Det hjälper till om man är intresserad av att gå ner i vikt och är bra att dricka när som helst egentligen, fungerar bra att ta istället för ett mellanmål. Det är bra att komplettera med en banan eller annan form av kolhydrat efter träning om man har tagit ut sig ordentligt. Innehåller oerhört få kalorier.
- Ät var 3e timma. För att kunna gå ner i vikt krävs det att du drar ner på kaloriintaget men inte på antalet måltider. Det är viktigt att äta, men viktnedgång handlar om att göra sig av med mer kalorier än man stoppar i sig.
Det här innebär att den ultimata dagen skulle kunna se ut såhär:
06:00 Morgonpromenad
07:00 frukost (ev proteinshake)
10:00 mellanmål
13:00 lunch
16:00 mellanmål
17:30 träning (ev proteinshake)
19:00 middag
22:00 kvällsmat/proteinshake
Håller man det här schemat, äter bra mat och tränar ordentligt så kommer det vara oundvikligt att gå ner i vikt.
Let's rock.
Idag är jag odödlig.
Precis inkommen efter en promenad, en höstpromenad. Med rosiga kinder och stjärnhimmel. Hösten är fantastisk.
Tankarna har under promenad fallit på framtiden. Medans jag tog steg för steg kände jag hur jag blev starkare och starkare, men framförallt hur stark jag redan är.
Men åter till ämnet. Framtiden.
Både du och jag, Tea, vet att vi har det. Vi har vad som krävs. Vi kommer att bli duktiga yrkeskvinnor, vi kommer att nå framgång och vi kommer att glidtackla bort männen från höga positioner likt blodtörstiga män på en fotbollsplan. Vi kommer att lyckas.
Vi kommer att lyckas och vi kommer att göra det med besked. För både du och jag älskar att vinna. Vi ser oss själva högst på prispallen, mvgt uppe i hörnet på uppsatsen och vi ser fyllda bankkonton. Vi är helt enkelt såna som vägrar att acceptera ett misslyckande. Den här egenskapen kommer vi att ha användning av de kommande två månaderna. Jag är faktiskt beredd att säga att den här egenskapen kommer att ställas på sin yttersta spets under de här två månaderna.
Men samtidigt känner jag mig trygg. För dagens text handlar inte om framtiden. Den handlar om nuet. Den handlar om att vi precis har tagit beslutet om att ta första steget på framgångssagan. För första steget handlar om att bli stark. Inte bara stark i armarna, magen, benen och ryggen utan stark på insidan. Stark på ett sådant sätt att vi kommer att tro på oss själva. De här två månaderna tänker i alla fall jag bygga upp min mentala styrka samtidigt som bicepsen växer och magen krymper. Det är dags att ta steg 1 nu, Tea. För vi vill båda visa oss från vår bästa sida. Och när vi kommer ut i arbetslivet kommer vi inte ha tid att tänka på sånt här tjafs, då måste vi redan vara redo. Och jag känner mig redo för att bli redo.
Det sägs att eget beröm luktar illa. Let's make this blog stink.
Det här är jag på asientripen.
enough is enough
NU kör vi baby! Första december here we come.
