Det är svårt.
Det är jättesvårt. Ensamt. Tungt. Känns meningslöst. Skulle vilja vara mer omtyckt, älskad, beundrad och snygg. Skulle vilja att det fanns fler som brydde sig, fler som såg en, fler som tyckte om en. Skulle man varit lyckligare då? Förmodligen.
Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.
Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?
Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.
Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.
De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.
Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?
För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.
Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.
Alla har bara dragit, lämnat sina liv. Hittat nya. Sett nya människor, nya miljöer, nya möjligheter. Och man är inte mer än något som brukade vara en trevlig del av vardagen. Var aldrig mer än en trevlig del av vardagen, eller i alla fall en livlig del av vardagen.
Kommer man någonsin att betyda något för världen? Går livet ut på att ignorera det faktum att man gör mer skada en nytta i livet? Kommer man alltid att orka ignorera det faktum att allting kommer att sluta en dag, ingenting spelar egentligen den minsta roll och även om det finns människor som älskar en så kommer det aldrig att räcka. Räcker det ens att man älskar sig själv om man inte kan känna att andra gör det? Går det över huvudtaget att vara lycklig mer än korta korta stunder åt gången?
Det börjar kännas nu, att man inte har varit ute på länge, och jag går inte ut som jag gjorde förr. Jag letar inte bekräftelse i varje vrå, i varje klunk eller under varje lugg. Jag orkar inte det längre. Jag vill inte det längre. För den sortens bekräftelse sviker i slutänden. Varje gång.
Det finns saker jag har gjort som inte har varit alls bra för mig. Som sakta men säkert bryter ned hela min bild. Jag har druckit för mycket, festat för hårt och inte haft tillräckligt med respekt för mig själv. Det var jätteroligt förut, tills jag insåg att många ville att jag skulle hänga med ut just därför att jag var värst, för att jag fick dom att känna sig lite bättre. Alla vill ha med en galen person ut, man blir ett underhållningsobjekt och människor tycker om en.
De tycker om en extra mycket om man dyker upp lite oväntat och är taggad som aldrig förr. Så att deras kväll blir bättre. Ingen bryr sig om man kom hem, om man blev sårad, om människor utnyttjade en. Ingen brydde sig, ingen bryr sig och jag var aldrig omtyckt på riktigt. För det där var aldrig jag.
Och jag är ledsen om jag gör er besvikna med att inte vara sådär rolig som jag brukade vara. Men någonstans får man nog och vill att det ska finnas något mer. Men gör det verkligen det? Finns det något mer? Gör det det?
För jag tror faktiskt inte det. Tyvärr.
Vill vara en såndär människa som andra vill vara med, som killar tycker är snygga och som faktiskt klarar av det här livet. För jag gör inte det. Hemskt ledsen och förlåt, men jag är inte bättre än såhär.
Kommentarer
Trackback
